Att möta en annan människa i korridoren på universitetet vid halv åtta en trettondag då allt är mörkt skapar en viss egendomlig gemenskap. Det får en att känna sig lite mindre ensam i världen och gör att själen ler litet och melankoliskt. Snön yr utanför fönstret. I snön har ett ensamt par fötter lämnat spår när de gått i riktning mot tunnelbanan
Jag dricker kaffe och knaprar på ett par kvarglömda salta pinnar vid ett väl upplyst skrivbord medan jag filar på ett stycke text och tänker på han som sitter mitt emot mig, på andra sidan väggen i ett dunkelt rum med datorskärmen som enda ljuskälla. Jag tänker på vad han knaprar på och om hans själ också log smått och melankoliskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar