Jag var och klättrade idag, i en innomhuslokal vid Telefonplan. Jag började prata med en vän till en vän. Vi stod vid en strukturvägg, alltså en vägg som byggts för att imitera en riktig bergsvägg. I den här väggen fanns en ganska bred och djup spricka. Jag och vännen stod vid denna spricka och pratade om olika “jam”tekniker man kan använda. Att “jamma” är att stoppa in en kroppsdel i en spricka och genom att spänna/vrida/placera denna kroppsdel skapa ett helt perfekt grepp. Klätterhallen var full med människor som klättrade upp och ner längs alla klätterbara ytor i den starkt upplysta lokalen och musiken ackompanjerade den goda stämningen på låg nivå. Vännen lägger in sin muskulösa underarm i den lodräta sprickan medan vi pratar, den får precis platts och så spänner kan till – smäck! Självklart vill jag också pröva, min arm är ju betydligt smalare så jag undrar hur jag skulle göra den perfekta underarmsjamen i sprickan. Jag sätter in armen och upptäcker med förtjusning att jag kan föra den neråt där sprickan smalnar av och liksom sluter sig om armbågen. Med stor fascination visar jag hur hårt jag kan dra utåt utan att någonting händer och pratar om hur det här var det perfekta greppet. Medan jag står där, bubblande av förtjusning och drar och testar kommer jag på att jag nog inte skulle vilja falla i det greppet mitt uppe på väggen för då skulle jag ju verkligen sitta fast och inte kunna komma loss. Då inser jag det. Jag kommer inte loss! Jag har kilat in min armbåge så perfekt att jag sitter fast. Med hela armen. Jag känner hur jag blir blek i ansiktet, vänder mig till den här mannen och säger ”Jag sitter fast!”. Han skrattar lite och tror att jag skojar, sen blir också han allvarlig. Jag sitter fast och jag känner hur plastberget suger tag runt armbågen och underarmen.
Han försöker att hjälpa mig men jag sitter där jag sitter och ingenting hjälper. Någon frågar om vi kanske kan flytta på oss eftersom de tänkte klättra just den leden med sprickan. Jag tittar lite fåraktigt på dem och mummlar att det tyvärr inte går eftersom jag råkat fastna i sprickan. Folk börjar titta konstigt åt vårt håll och jag försöker lite mer desperat att lirka och rycka loss mig. Vännen går och hämtar en av instruktörerna på stället och förklarar min situation medan jag skamset står kvar vid väggen. När de kommer tillbaks försöker vi igen. Vi sprutar in tvål och olja för att försöka få loss mig. Vid det här laget har det bildats en liten halvcirkel runt mig och snacket har börjat gå på stället. ”Det är en tjej som har fastnat med armen i en spricka där uppe…”
Efter en timme ger vi upp och sågen hämtas. Jag ät lite nervös när de sätter igång sticksågen och ska såga runt min arm, men framför allt väldigt skamsen att jag orsakar att de får såga sönder väggen för att jag var dum nog att kolla riktigt HUR bra den där jamen kunde bli. De övertygade mig att det inte var någon fara, att de kunde sätta dit biten igen och dessutom skulle jag ju bidra med den bästa klätterhistorien någonsin, och så kluckade de av skratt. Jag kluckade med och tänkte att det var ju en himla tur att jag flyr landet om någon vecka för det här kommer verkligen att bli tidernas dummie-historia.
Lyckligtvis så gick det inte riktigt så långt och här följer nu det sanna slutet på historien:
Han försöker hjälpa mig. Jag börjar inse just vart det här kan leda och att jag faktiskt sitter ganska rejält fast. Efter en stunds lirkande lyckas jag tillslut med ett kraftigt ryck uppåt att ta mig loss. Skinnet på armbågen var alldeles skavt och snart blev den blå och började svullna lite. Vi klättrade vidare och jag var noga med att inte försöka mig på några jamar när jag klättrade sprickan en liten stund senare.
På tunnelbanan hem började jag skratta för mig själv några gånger när jag tänkte på händelsen och vad som hade kunnat hända om jag satt fast mig själv bara lite till, för det var nära. Oj oj oj, vilken fantastisk syn det skulle ha varit! Det hade jag verkligen velat se, om det var någon annan.
